En berättelse ur Bolinderbyn – Signe Arvérus

Många i byn har bott här länge. Några som växte upp här som barn har kommit tillbaka som vuxna. En av dem som bott här sen byn invigdes är Signe Arvérus.

Signe Arvérus arbetade på Bolinders, hon städade på kontoret kvällstid när barnen Nils och Jan var små. Hennes man Birger arbetade i gjuteriet där de tillverkade gjutformar för bla.köttkvarnar och spishällar.

På hösten 1948 tog Herr Kviberg kontakt med Signe och Birger, de skulle få välja lägenhet i Bolinderbyn. De fick välja vilken de ville av lägenheterna som stod tomma. Signe valde Skogstorpsvägen 14 för den låg nära den blivande tvättstugan.
Tvättstuga – det var nått alldeles extra på 40-talet. Än så länge tvättade kvinnorna på den stora grusplanen som låg där tvättstugan ligger idag.
– Vi eldade med ved under stora järngrytor, berättar Signe.
– Vår hyra vid den här tiden var 32 kr/vecka och med elen var det lite si och så. Det var så att elnätet räckte inte till att försörja hela byn, så elen sattes på och stängdes av under vissa intervaller under dagen.

Signe berättar att grannsämjan var mycket bra och man hjälpte varandra med olika saker.
– En dag var jag hos min granne. Hon hade lunginflammation och behövde hjälp. Då hörde jag brandkåren som kom Bolindervägen upp. Jag sprang ut och såg att det kom svart rök ur lägenhetan på gaveln i min länga.
– Det finns 2 små barn på övervåningen, ropade jag till brandmännen, för jag visste att deras mamma gått till jobbet på Bolinders och att flickan som var 8 år passade sin lillebror på 2 år.

– Det började brinna, för att frun i lägenheten hade en gasolhäll ovanpå den elektriska spisen och plattan stod på, så när elen slogs på blev plattan het och det började brinna i gasolhällen.Vi hade gasol eftersom vi behövde det när elen var avstängd.

– Det som berörde mig mycket illa, var vräkningarna som Birger Dahlerus utfärdade. Då kom landfiskalen, social kurator Brunbäck samt ”han” på Ulvsättra gård med sin häst och vagn som skulle frakta bort möblerna. Birger Dahlerus stod alltid på sidan och tittade men han hjälpte inte till.

– En gång knackade Dalerus på hos oss och bad min man att hjälpa till med att flytta ut möblerna, men han nekade och sa, att han hellre flyttade själv än att hjälpa till att vräka folk. Dagen efter kom landsfiskalen och sa att det var bra att Birger nekat.

Berättat av Signe för Lena Lindström